Min Rikard är sjuk. Han har spytt och till och med åkt in till sjukhuset. Sös. Jag var rädd. Men nu är han hemma och det är bra. Dock har vi inte sovit i samma säng sen i tisdags och kommer inte göra det heller på några dagar ifall han smittas. Och ingen vill riskera Barcelona-resan men HELVETE vad svårt det är. När man är kär i någon och umgås med personen och sitter bredvid personen men får inte ta på personen eller krama eller pussa eller klappa eller nypa eller rivas. Inget får man göra. Så fort Rikard råkar nudda min fotknöl eller någonting blir jag nojig och smörjer in händerna (varför händerna liksom) med handsprit.

Min säng är för stor och jag fryser hela tiden och som om det inte vore nog har jag fått askonstiga bett på halsen? Det är inte myggor. Och de blir fler för varje natt.

Åh, juste, idag runt sjutiden hörde jag några envisa knackningar och jag tänkte "men rikard förihelvete öppnarå skit i att du är sjuk" men han öppnade aldrig. Då gick jag och insåg att Rikard inte hörde knackningarna för det var inga människoknackningar som var höga. Det lät från taket i skoförrådet. Jag hörde knackningarna och efter ett tag några pip. Usch! Förstår ni?
Vi har möss i taket någonstans!!! Det kanske är dom som biter mig om nätterna. Jag kommer aldrig mer våga sova. Fast nu ljög jag för jag är trött.