Måste påpeka att det känns som att jag hela tiden klagar på Rikard, speciellt i bloggen. Klagar och gnäller och påstår att han har fel hela tiden, haha. Jag är väldigt kär i honom men har svårt att säga det, ehhehe.
Måste alltid skämta bort allt?Som nu. Bara för att jag sa att jag var kär. Hehe.

Jag och Rikard har det jättebra och vi är kära och det är roligt och jag är glad. Han är min bästa vän, min pojkvän, världens snyggaste och roligaste människa! Jag är ganska bra på att vara arg och vi har haft en svacka nu på sistonde men jag kan verkligen inte vara arg på honom längre. Igår, när han låste ut mig (eller jag glömde nycklar...) så skällde jag på honom och var tvungen att gömma munnen för jag skrattade samtidigt. Det är ganska jobbigt.

Och han somnade som vanligt en timme tidigare än mig och jag har mens så jag är ganska blödig nu och jag typ grät ahah, för att jag är kär i honom. Och jag vet, jag är töntig. Han är göllig oh snäll och givmild och typ världens bästa pojkvän. Det roliga är att han är det!

Han tänker alltid på mitt bästa, han VILL veta saker om mig och mina vänner och skrattar alltid på rätt ställen. Eller okej, inte alltid men det kan vara hans fel eller brist eller nåt. Han spelar handboll 8 gånger i veckan och har macther utöver det, han går hos en sjukgymnast och skolan. Han umgås med sin familj och sina vänner och han sköter sin skola exemplariskt. ÄNDÅ ägnar han all fritid till mig för att vi ska hinna umgås och jag uppskattar det så mycket även om jag inte alltid visar det.

Jag är inte världens bästa flickvän. Jag är krävande, klagande, hittar fel hela tiden, trött, lat, fattig, irriterad och inte romantisk och ändå står han ut med det här, ahha. Det är sjukt. Jag hoppas att han inte läser det här och inser hur knäpp och dålig jag faktiskt är och blir ihop med Anna istället. Ser ni, en elak kommentar fast jag försöker vara snäll. Jag förtjänar på riktigt inte honom.

Men nu har han valt att stå ut med mig och jag tänker tacka och ta emot så länge det varar. MAn vet aldrig vad osm händer. Och jag kommer ångra imorn att jag publicerar det här men nu har alla gått ovh lagt sig ändå så jag kanske hinner radera, hehehehhe. POss. Och om ni inte fattar det så älskar jag min pojkvän så mycket så det gör ont. Jag blir lite rädd faktiskt, att tycka om någon så mycket. Tänk om han försvinner? Gör slut, tappar känslorna eller det hemskaste av allt; dör!

Jag är alltid såhär. Om jag är lycklig så hittar jag saker att vara rädd eller ledsen för. För att jag inte vet hur man är lycklig. Glad, javisst, men inte lycklig.